Avgörandet...

Snart är det dags -

 - Den första skånska kakaobönan exporteras ut i den vida världen!

Like eller Unlike?

I väntans tider



Beställde denna bok igår + en till skriven av samma hysteriskt roliga
människa. Ser fram emot att sätt tänderna i den! (Ja, jag är hungrig).





Min stora idol helt enkelt. Drömmen är ju garanterat att besöka hennes show någon gång... fasen vad helhäftigt! På tal om komiker och utstrålning så får man inte heller missa Wanda Sykes. Se nedan!

Jag bär på en hemlighet

Den rubriken ska jag använda mig av om/när jag blir gravid. Nu är inte fallet så, bara så ni vet. Inga scoop en tisdagförmiddag här inte! Man funderar väl lite i de banorna nu när man är 30+ och arbetssökande. Jag har liksom för mycket tid över till analyser; av allt möjligt - mycket är löjligt. Kommer ofta på mig själv att befinna mig utanför världsbilden - objektivt beskådar jag samhället och människor - hur allt kan hålla ihop. Hur människor förhåller sig till olika situationer och ställer mig frågor som:
 - Vad är socialt acceptabelt för mig att agera när X händer? Var är gränserna och hur kan det komma sig att somliga verkar ha dessa ageranden inprogrammerade redan från födseln? Så när barnvagnarna rullar förbi mig ser oftast mammorna/papporna (men mestadels mammorna) så världsvana ut trots att det kan vara den förstfödde som ligger och småtindrar med sina bebisögon där. De har "I-was-made-for-this"-looken. Men det kanske är så - man växer ju med ansvar. Man kommer in i en roll och det finns ingen som kan ta just din roll ifrån dig - Du har ju huvudrollen i Köra barnvagn! Så självklart vet du exakt hur du ska bete dig när ungen skriker, gråter och bajsar bajs som luktar riktigt bebisbajs på en annars så stel tillställning. Du vet hur man bestämt säger ifrån på fikaplejset att latten smakar äckligt bränt och kräver ny plus hur man begär en kanelbulle för besväret. Du vet - för det är din roll och den blir socialt acceptabel så länge fler vågar ha fötterna på jorden och se ting som de är - helt mänskliga.

Hej Piteå!

Nu har jag bott här i sju veckor. Mysig liten stad men var är alla fantastiska jobberbjudanden som bara ska sköljas över mig? Jag har istället fått skölja företag med mitt fantastiska Jag genom CV och personliga brev men jag får inget napp. Jag vet varför - Pitebor anställer bara pitebor. Alltså jag menar - genuina pitebor. Du måste vara uppvuxen i Piteå och/eller verka som du blivit det. Alldeles sant! I alla fall om man ska lyssna på rykten (som bl.a. kommer från självaste Arbetsförmedlingen som hänvisar mig till att söka jobb 12 mil härifrån. Dessutom - söker jag inte de jobb jag blir hänvisad till så kan jag förlora min a-kassa).

Jag hade en väldigt positiv bild av Piteå innan jag flyttade hit och även några veckor på plats men tyvärr börjar bilden svaja allt mer.... ni verkar ju så trevliga... och jag lovar - jag är ganska trevlig också. Förstår bara inte de dubbla budskapen - Piteå vill utvecklas som stad och växa i antal - men hur ska det gå till när man inte satsar på att rekrytera nyinflyttade i samma kommun? Stadens slogan lyder:
Piteå - Det är hit man kommer när man kommer hem.
Borde kanske mer passande stå:
Piteå - Det är här man får jobb direkt om man som genuin pitebo återvänder hem.

Välkommen till Piteå! (Eller?)

Det ljusnar för Stockholm

Totalt mörker för bara en månad sedan. Total energitorka. Alla tunga måsten bosatte sig på mina tunna axlar. Jag började krakelera. Ljuset som sedan långsamt erbjöd mer utrymme hade en förmåga att liksom täta dessa sprickor. Det lurar nog en vår bakom istappen.

En typisk måndag

Alltså, vi brukar inte ses såhär offentligt tillsammans men hon insisterade att det var en god idé. Jag var ganska seg efter dagens kontorsnötande men efter ett glas bubbel började jag förstå att det faktiskt var en gala jag hamnat på. En riktigt glad gala, a gay gala.

Bokslut?

Väntar på att pennan ska spy över vita ark.
Organisera ordklumpar som fastnat i halsgropen.
Jag ska skriva tills hjärtat brister.







.

Tick tack, nej tack.

Varför känns det som man slösar bort sin tid? Jobbet ger mig ingen större lycka eller utmaning. Jag går dit men ställer mig alltid frågan varför. Väntan... väntar på insikten om vad min mening är. Samma väntan som för några år sedan. " - Ta tag i det då!" Men hur ska det gå till när man inte vet var eller hur man ska börja? På med skygglapparna och fokusera på EN sak. Jag vill inte bo här längre! VILL INTE! Alltid frustrerad. Och hur är det med dessa jäkla aprikosa väggarna i tv-rummet!? Ett perfekt rökskadat väntrum. Om jag målar om då? Blir jag tillfreds då? Sannolikt inte för då dyker frågorna upp igen - vad fan ska jag göra med mitt liv? Och värst av allt - jag vet inte vad jag är intresserad av. Känner mig helt tom och omotiverad. Behöver tid att komma i fas. All denna tid... som bara försvinner... tickandet stressar mig.
Några vänner i stan hade underlättat.

Skalkarna ligger övergivna på tallriken och kaffet har blivit kallt. Balkongen vinkar in ljus samtidigt som fröpåsar snart drabbas av utbrott av all iver att möta såjorden. Disken bör inte närmas utan klätterutrustning. Dessa måsten, dessa eviga måsten. Om man bara låter bli? Hur jäkla illa kan det bli egentligen? Vågar inte vänta.

-

Jag vill bo bland stora stenar, gröna skogar och inbjudande vatten. En parantes bara.



Bildkommentar: Jag är stark.

Skåne - södertälje

Vi tog E22:an norrut med några spontana pauser på vägen, bland annat borgholm på öland där vi hällde i oss lite vin och grillade. Blev till att utnyttja min kombi till fullo och bädda ner sig i den. Känner mig fortfarande lite stel och väldigt matt men vad gör man inte för en minisemester. Kombi rekommenderas alltid.

Normal flickvän, del 1.

Det finns ingen diagnos som täcker hennes beteenden.

En häst och jag.

Södertälje har förändrat mig in i själen.

Sista kvällen med gänget

Nu är det tisdag och jag står och köar till ett provrum på h&m och barnaskrik förgyller min tillvaro. Nej, det är inte mitt barn. Vad jag vet. Jag är numera södertäljebo och på torsdag börjar jag jobba och slipper solen. Inomhussemester! Så, min tur att njuta av klaustrofobi med främmande kläder.

Södertälje en lördagkväll

Anna försöker montera lampa. Det går undan! ;)

Spartanskt!

Saker är överskattade. Har allt som behövs för tisdagshäng: tv, madrass och för mycket godis i magen.

Vårt hem del 1

Detta är bara början på en djurpark.

Dagen då jag blev äldre.

Det var fint dukat från början. Tårtan gick dessutom att äta. Känns bra. Fick fina presenter också! :) lägger in bilder på det sen.... Haj!

Dagen före...

Ett förskottskort från min kära syster låg som en glad överraskning innanför dörren när jag kom hem ikväll. Blev väldigt glad! :D jaha, sista dagen som 27-åring... Hur ska man fira det? Varför inte fortsätta att packa precis som om det vore vilken dag som helst? Imorgon blir det bannemej tårta!

On the road again...

I Boden fann jag mig själv.

Klart!

Nu kan även Jennie slänga upp tapeter. De ser jättegula ut här. Så är inte fallet. De är svarta eg.