Tick tack, nej tack.

Varför känns det som man slösar bort sin tid? Jobbet ger mig ingen större lycka eller utmaning. Jag går dit men ställer mig alltid frågan varför. Väntan... väntar på insikten om vad min mening är. Samma väntan som för några år sedan. " - Ta tag i det då!" Men hur ska det gå till när man inte vet var eller hur man ska börja? På med skygglapparna och fokusera på EN sak. Jag vill inte bo här längre! VILL INTE! Alltid frustrerad. Och hur är det med dessa jäkla aprikosa väggarna i tv-rummet!? Ett perfekt rökskadat väntrum. Om jag målar om då? Blir jag tillfreds då? Sannolikt inte för då dyker frågorna upp igen - vad fan ska jag göra med mitt liv? Och värst av allt - jag vet inte vad jag är intresserad av. Känner mig helt tom och omotiverad. Behöver tid att komma i fas. All denna tid... som bara försvinner... tickandet stressar mig.
Några vänner i stan hade underlättat.

Skalkarna ligger övergivna på tallriken och kaffet har blivit kallt. Balkongen vinkar in ljus samtidigt som fröpåsar snart drabbas av utbrott av all iver att möta såjorden. Disken bör inte närmas utan klätterutrustning. Dessa måsten, dessa eviga måsten. Om man bara låter bli? Hur jäkla illa kan det bli egentligen? Vågar inte vänta.

-

Jag vill bo bland stora stenar, gröna skogar och inbjudande vatten. En parantes bara.



Bildkommentar: Jag är stark.