Man anstränger sig hela livet för att lära sig hantera både sig själv och omgivningen - rent praktiskt och känslomässigt. Man blottar sina tankar och känslor inför någon varav bemötandet kanske inte alltid må vara det man hoppats på. Vad man nu hoppats på. >>Som att fläka upp ett blodigt sår för att springa in i en stenmur sekunden senare.<<
Trots motgångar ger man inte upp. Det är starkt.
Somliga vågar aldrig springa in i några väggar överhuvudtaget. Det kan inte vara nyttigt. Det är fan klart det gör ont men även grönlila blåmärken försvinner i sinom tid. Och visst är det skönt att veta att man lever emellanåt? Hellre berg-o-dalbana än skånelandskap.
No comments:
Post a Comment